Wednesday, December 10, 2008

Un brillant avenir

heter romanen som jag just avslutat. Skriven av Catherine Cusset (Flammarion 2008), en fransyska bosatt i USA sedan femton år och som gjort sig känd genom att skriva om sin familj - om jag förstått det hela rätt. Den franska bekännelsevågen, alltså.
Nå, den här romanen har fått gymnasisternas Goncourtpris, antagligen precis vad det låter som.

Det är ett ambitiöst projekt framfört på ett torftigt språk. Huvudpersonen är Elena som så småningom flyr till USA och där blir Helen. Vi får följa henne från det hon föds på 1940-talet i Sovjetunionen. Hennes föräldrar som är antingen hennes biologiska föräldrar eller inte men i alla fall säkert hennes adoptivföräldrar flyr till Rumänien där hon växer upp. Hon blir utbildad till civilingenjör med specialitet på energifrågor - radioaktivitet. Hon blir förälskad i en judisk man och gifter sig mot föräldrarnas vilja med honom. De får en pojke och lyckas så småningom med hjälp av makens familj i Israel ta sig dit. Men Elena vill inte stanna, hon är rädd att ende sonen ska bli offer för ett attentat eller för ett krig, så de fortsätter flykten till USA där pojken växer upp och så småningom gifter sig - med en fransyska.
Sen handlar det ganska mycket om sonhustru-svärmorsprylen.

Ambitionen ligger hur som helst i att greppa stort, här finns en judisk man och Israel, här finns Öst- och Västeuropa och USA. Här finns flyktingproblematiken i flera generationer. Här finns i centrum då en kvinna som alltid yrkesarbetat och här finns indirekt problematiken mor och yrkesarbete. Det blir bara ett barn. I flera generationer är det så också.

Samtidigt är alltså språket i bästa fall korrekt. Storyn bär men inte språket.

Den kommer inte lämna några djupare spår i mig, den här boken, men den hade ändå vissa poänger. Om man nu kan tillåta sig ett så diffust omdöme.

Thursday, November 20, 2008

Oväntad vändning

Fortsätter att läsa och de filosofiska utläggningarna blir allt längre och sträcker sig över judaismen som Lévy hävdar inte är en religion utan en etik, texter som förklarar hur människor ska förhålla sig till varandra här och nu. Ordet religion nämns inte i skrifterna, säger han.
Houllebecq svarar att det där är intressant - en religion utan gud så att säga, och så spinner han vidare med utgångspunkt i någon annan tänkare...
Och så håller det på och man får känslan att nu håller de båda två på att släppa jorden, och oss läsare, de flyger uppåt och man förlorar dem så gott som helt ur sikte och då - BLAM, skriver Lévy ett brev som är helt olikt alla de föregående där han varit full av eleganta formuleringar. Han har nämligen fått höra om en bok som Houllebecqs mamma ska ge ut. En bok full av hat mot sonen. Och han skriver till Houllebecq i en helt ny ton, försiktig, som en nynnande tröstande vaggvisa. Han nämner att det är ovanligt med så förskräckliga mammor som Houllebecqs verkar vara - i våra dagar, för att stöta på något liknande så måste man tillbaka till de gamla grekerna där de åt upp sina barn. Men framför allt skriver han att han hade så gärna velat ringa Houllebecq, bara snacka en stund, höra hans röst... Och han ångrar att han inte frågat om mamman, Houllebecq har ju bara skrivit om sin pappa...
Och han är så jäkla snäll så man faktiskt mest vill gråta.

Han får så småningom ett svar där Houllebecq berättar att hans hund blivit sjuk och förlamad i bakkroppen, efter en vecka på sjukhus har hunden kommit tillbaka och är ordinerad total vila, och vad gäller Houllebecq själv så är han väl ungefär i samma skick som jycken.
Och sen kommer historien då, om en mamma som inte är mamma, som enligt Houllebecq själv borde ha gjort abort. Men som inte alls gör det utan som med en ny man gör om samma sak igen - det blir en syster.
Med henne verkar dock Houllebecq ha ett gott förhållande och här kommer något olikt honom. Han säger i vanliga fall all förändring till det sämre är definitiv. Det är hans axiom närmast. Men om sin syster säger han: Det går att bryta en ond cirkel, min syster har bestämt sig för att i första hand ta hand om sina barn. Och det verkar gå bra. Och dessutom hoppas han att hon förlåter att han nämner denna del av hennes privatliv i sin bok. Också, verkar det som, en jäkla snäll kille...

Men sen låter han slagen till marken, av journalisterna, av hyenorna, av lögnerna, av alla som påstår sig vara experter på hans fall i tid och otid.
Han konstaterar lakoniskt att de kommer att vinna.

Det var en sorts peripeti i boken, helt klart, om det nu finns sådana i brevväxlingar. Men fint var det. Verkligen.

Tuesday, November 18, 2008

Understreckare

Understreckare igår av Ruth Lötmarker om boken jag håller på att läsa. Eftersom jag bara läst halva borde jag kanske inte reagera på den här texten än, men det gör jag i alla fall.
Den förefaller oklanderlig i sitt sakinnehåll, de båda männens historia och uttalanden, men den missar något väsentligt. Vad?
Lötmarker verkar sympatisera mer med Lévy, eller snarare bilden av Lévy, den engagerade intellektuelle, den som tar ansvar, den som åtminstone försöker. För Houllebecq har hon mindre förståelse.
Själv får jag känslan vid läsningen att Houllebecqs resonemang eller synsätt eller position är betydligt mer vanligt förekommande, möjligen överdriver han den, men man måste bemöta den, ta ställning. Något Lévy i allra högsta grad gör, men kan man kräva det av en recensent?
Det är ju något i Lévys oförtrutna aktion som är jäkligt jobbigt, och det är något i Houllebecqs melankoliska drömmande om andra tider som är mycket sympatiskt. Houllebecq är helt enkelt författare, Lévy är verksam. Kan inte sitta still.
Och jag tycker nog vidare att den kritik Houllebecq riktar mot våra västeuropeiska samhällen är mer på kornet. Så här är det ju. Som han faktiskt säger.
Framtidsoptimismen som var hans föräldrars ungdoms och hans egen barndoms livsluft är och förblir ett minne blott. Vi befinner oss i något där inte bara Houllebecq känner sig som en "användare" av ett land, inte en "medborgare" i detsamma.
Han på gränsen till plattpragmatiska inställning, verkligen så lite som möjligt, men det lilla borde eventuellt göras, förefaller mig mer realistisk. Man röstar där man bor, inte där man råkar vara född.
Vidare framgår inte hur roligt Houllebecq har då han skriver, han har roligt på författarens sätt, texten tar sin egen väg, han hänger på. Vändningarna och bilderna är dråpliga, rörande, språket är en glädje i sig. Han gör en lång utläggning om en vänsterjournalist vars omdömen han faktiskt respekterar och avslutar den med att han gillar honom för att han är "un type bien". Lakoniskt men också en övergång i språk. Slang efter en något högtravande passage, Houllebecq blandar högt och lågt på ett subtilt sätt. Han har ett brett register.
Det framgår väl inte riktigt i den här annars utmärkta texten. Att Lévys språk är genomgående mer korrekt och liksom har små franska krusiduller här och var är mindre förvånande. Även han åstadkommer några vackra metaforer, men stilen är mer plain, inom sitt franska register.
Jaha.
Nu får jag väl fortsätta att läsa.

Monday, November 17, 2008

Bekännelseblogg

Som sagt, det enda jag hittat på svenska på nätet av värde om Colette är den här texten. Författaren har uppenbarligen läst Thurmans bok och haft stor behållning av den. Men, vad mera är, hon berättar hur hon redan har ett förhållande till Colette, ett förhållande som började då hon var i tonåren och tjuvläste i morföräldrarnas bibliotek.
Samma sak gäller mig, förutom att det var min mamma som satte Colettes böcker i händerna på mig då de relativt nyligen kommit ut på nytt.
Det här gjorde mig så pass nyfiken på Rotkirch (jag menar, vad kan vi ha mer gemensamt, hon och jag?) och vid googling visade hon sig finnas på tuben.
Och det hon beskriver där av sin bakgrund, men engagemang och uppväxtförhållanden stämmer ganska väl in på mig med. Även om jag inte skriver i Ny Tid, dåra. Och även om jag möjligen rört mig åt ett annat håll efter den här ungdomen som präglades av sjuttio- och åttiotalets feminism som i sin tur, för mig, betydde att mamma prenumererade på den amerikanska tidskriften Ms, att hon köpte och läste de kvinnliga författare som då var på tapeten, bland annat Colette, men också andra förstås. Men att det fanns ett självklart intresse för det som föregick utanför Sveriges gränser.

Jag är uppväxt i ett hem där man läste Grass och Solsjenitsyn och Marilyn French och det som helt enkelt skrevs - i världen. Nu kan jag inte påstå att jag fäste mig vid särskilt många av tidens pennor, men Colettes fastnade.
Och jag inser ju också att det är detta som är uppväxt i ett bildat medelklasshem - med rötter i borgerligheten. Något jag faktiskt inte valt själv men som jag numera (men det är väl ungefär först nu) börjar bli tacksam för. Men det är inte något jag delar med särskilt många, inser jag också. För det är här någonstans, i denna resonerande och reflekterande uppväxt som själva kärnan till den jag är nu tog form.
Det är en formning där skolan stod för redskapen - jag lärde mig läsa och skriva och främmande språk, liksom jag lärde mig en viss vokabulär i andra ämnen, men förhållningssättet till själva tillvaron fick jag hemma. Med Herta och Vi, med Dagens Nyheter och Alexandra Kolontaj.
Och det är här, med den här själva plikten att gå till botten med saker, som jag befinner mig nu och som jag rätt ofta hamnar i opposition med ett i mina ögon alldeles för ytligt förhållningssätt.

Nu vet jag i och för sig att det inte bara handlar om vad man får med sig hemifrån, samma förhållningssätt finns hos människor jag förstår mig på och gillar som har rötter i andra miljöer, andra klasser. Ibland tänker jag att det lika mycket är en genetisk pryl, utan alla jämförelser i övrigt, Houllebecq ger uttryck för ett liknande förhållningssätt - och han beskriver sin uppväxt i arbetarmiljö fullkomligt trovärdigt. Han måste ju så att säga ha skapat den här skrivande och reflekterande människan utan större hjälp hemifrån. Bara med en inre vilja, en inre drivkraft, kanske andra utomstående som hjälpt till på traven.
För hur ska man veta vad man ska läsa om ingen hjälper en? Om ingen som redan har läst en massa just sätter saker i händerna på en? I och för sig räcker det ju att man läser en grej man gillar och sen följer de hintar som eventuellt finns där. Men att ens hitta den första grejen kan vara svårt. Och implicita referenser gör ju inte saken enklare heller.

Men den svenska medelklass som likt Maria Sveland i senaste numret av Bang tror att medelklasstillhörighet är en fråga om kontakter -
Ja, det är det kanske. Idag.
I såna fall är jag inte en del av medelklassen. Man kan fråga sig var man ska placera mig, men strunt samma. Tillhörigheten sitter i förhållningssättet. Inte någon annanstans.

Och hur ska man då känna igen kvalitet? I ett litterärt eller konstnärligt verk. Ja, genom trial and error. Man läser och man jämför och man förkastar och man läser mer och man förkastar. Tydligt för mig blev det då jag gick igenom arktiektutbildningen. Går man igenom en utbildning av det slaget så slipas man, man övas upp i att se att känna igen - kvalitet. Bra lärare är ett plus.
Det gäller förstås inte bara arkitektur utan all konst.
Men de som tror att det går utan övning och utbildning - att en ann är lika god som en ann - tja, de har alltså inget att hämta hos mig.

Så. Kanske bör jag inte vara så förvånad över att det inte finns något att läsa om Colette på svenska. Kanske ska jag vara nöjd med att en amerikansk journalist skrivit om henne vilket gör att hon blir lite mer tillgänglig, att Kristevas böcker finns översatta till engelska är också bra. Colette kommer aldrig bli en självklar referens i det svenska samtalet om litteratur. Men genom att peka på att hon finns och att hon är förbannat bra så kanske jag göra att hon får ytterligare någon (enstaka) läsare.
Och det får vara bra så.

Fast i och för sig. Woolf är faktiskt svårare än Colette utan att för den skull vara bättre, och hon existerar i allra högsta grad i det svenska medvetandet. Så lite sur kan jag allt vara ändå.

Colette-googlingar

Så har jag googlat lite på Colette igen. Eftersom det är ett faktum att Colette inte är särskilt närvarande på svenskspråkiga nätsidor eller i svenska bokhandlar, utom antikvariskt, började jag fundera på var hon egentligen finns. Mer än här alltså. Vad är översatt och till vilka språk. Och vad finns över huvud taget att läsa OM Colette om man nu inte läser franska.
Julia Kristevas bok om Colette (La chair du monde) är den tredje i en trilogi om den kvinnliga anden(?), Le génie feminin, och finns översatt till engelska. Liksom de två andra om Hannah Arendt och Melanie Klein.
Den om Arendt finns dessutom på tyska vilket vi inte har någon större glädje av om vi vill läsa om Colette.
Med andra ord, det mesta OM Colette finns inte översatt. Men det som finns finns i första hand på engelska och i andra hand på tyska. På dessa båda språk tycks även en hel del titlar AV Colette finnas tillängliga. Liksom några böcker av tyska författare (om Colette) verkar finnas. Liksom en av en amerikanska, Secrets of the Flech av Judith Thurman.

Colette verkar alltså finnas i tyska och amerikanska medvetanden, förutom i de franska då.
Vad man nu ska dra för slutsatser av det...

Saturday, November 15, 2008

Marknadsföring

Det mesta jag hittar på nätet om Ennemis publics är texter om förhandsspekulationerna och marknadsföringen. Om man recenserar så handlar två tredjedelar om det och en tredjedel om själva texten, som här i Nouvel Obs.
Och här har vi en artikel som sammanfattar händelseförloppet. Tydligen gjorde förlaget Flammarion en sorts kupp. I juni sammankallade de 300 bokhandlare och förklarare att den 8 oktober släpper de en bok i mellan 100.000 och 150.000 ex, men de säger inte vilka som skrivit den.
Nähä.
Sen börjar spekulationerna och på något sätt knyts Houllebecqs namn rätt snart till boken men man vet inte vem som är den andre skribenten. Här gissas det friskt på alla möjliga, dock inte på BHL som han kallas. Lite knäppt för det finns även BHV som är ett varuhus ungefär som Åhléns...

Vad man nu ska säga om allt det. Skillnaderna mot svenska förhållanden är ju rätt stora, det finns liksom inga snubbar som de här två i den svenska offentligheten, närmast tycker jag fortfarande att Björn Ranelid kommer. Han är mer känd än sina böcker och därmed finns en likhet. Liksom att han ofta är hånad och anses löjlig. Men om vi då ponerar att Ranelid skrev en brevväxling med någon annan känd och rimligt hatad svensk... Göra Persson? Carl Bildt? Filosoferna lyser ju med sin frånvaro... Nej, det går inte riktigt?
Det är bara att smälta. Här skiljer sig de båda länderna åt.

Och hela den här biten är ju egentligen inte det viktigaste, å andra sidan, utan den hade jag väl aldrig hört talas om boken. Det funkade alltså.
Nu ska jag läsa en bit i den.

Intervju à la Gainsbourg med Houllebecq på ENGELSKA

Ennemis publics II

Jag funderar på de offentliga fienderna här, eller om de är offentlighetens fiender? Nej, de är nog helt enkelt allmänhetens fiender, eller allmänna fiender. Allmänheten varnas, typ. Kanske är de kort och gott "Allas fiender" på svenska.

Det handlar alltså om Bernard-Henri Lévy, BHL som han kallas här och Michel Houllebecq som nog inte kallas något annat och de har skrivit en bok tillsammans i brevform genom att fundera bland annat över varför de är så väldigt hatade.
Helt ärligt vet jag inte om de är så hatade. De har var och en på sitt sätt fått utstå en hel del kritik, men hatade? Eller också är jag naiv och godtrogen.
Möjligt är ändå att de två monsieurerna tar det här hatet på för stort allvar. Quoi que - jag tycker inte riktigt att H som jag för enkelthetens skull tänker kalla honom verkar göra det. Han verkar ha kul när han skriver om det här! Han liksom gottar sig i hårda ord, minst lika mycket om BHL som han sätter de ord jag själv alltid tänkt på på. Ni är löjlig, ni är fåfäng. Ni är extremt självupptagen.
Jag har kommit så långt att H funderar på självgooglingarna. BHL medger att han gör såna regelbundet och H säger att han inte orkar hålla på med det längre. Så här säger han om bristen på trötthet på strid hos BHL:

"Den är en avsevärd styrka hos er. Den hindrar er och kommer att hindra er länge att ge efter för den misantropiska apati som för mig är den största faran: det här ofruktsamma surandet som gör att man kurar ihop sig i sitt eget hörn oförtrutet muttrande: 'alla är idioter'; och, bokstavligt talat, inte gör nånting annat."

Eller en annan stump av H:

"Jag slutar med de tveksamma metaforerna som egentligen bara är ett sätt att uppskjuta frågan som ni ställer: 'varför så mycket hat'? Eller mer precsit uttryckt: varför vi? Även om man kan medge att vi har gjort vad vi kunde för att nå hit, så återstår att begripa hur vi kunde lyckas så väl."

Ja, så här håller det på. H är behållningen, verkar det som. Han vänder och överraskar, verkar uppriktig och just i grund och botten road, som om han höll på att ta sig ur det här genom att först verkligen ta sig igenom det. Hatet. Som man inte riktigt vet om det finns eller inte.
Han liknar för övrigt sina fiender vid sina exsem, en ganska stark passage som också får mig att tänka på min Tjechov-läsning hos Némi. Kritiker är inte människor, sa den blide mannen, de är en sorts mögel.

Friday, November 14, 2008

Ennemis publics


Jag kommer mest att tänka på den här videon. Gainsbourg, redan lite på dekis även om det fortfarande innehåller en del av spel bränner en femhundrafrancslapp i direktsändning i teve. 78 eller om det är 74% av den försvinner nämligen för honom i skatt.
Men ser ni själva killen? Skäggstubben, cigaretten, de vita skorna från Repetto som en annan Palmemördare (jag vet, man säger inte så, men det var ju så)? L'enfant terrible har en lång historia i det här landet.
Man röker halvberusad i teve, man beter sig precis som man har lust... Säger att man vill knulla Whitney Houston direkt till henne, men på en engelska som låter som franska...

Jag kommer att tänka på det när jag läser inledningen till Houllebecqs och Lévys gemensamma bok.
Och nu kommer jag möjligen bete mig som Skugge vs Ranelid här. För åtminstone Lévy har ju en större medial närvaro än litterär. Med H tror jag att det, trots allt, är motsatsen.
Däremot är det ju den sortens närvaro han har. Har kollat klippen, han sitter och surrar kedjerökande i en säng i något hotellrum. Kameran går och han säger inte mycket. Det är mörkt och han andas. Eller också sitter han filmad i radiostudion och blir intervjuad. Han snurrar på en hårtest och intervjuaren säger att nu kommer den och den akademiledamoten med i samtalet. Nej. säger H. Då går jag. Men det kan du väl inte göra, säger journalisten? Jodå, han gillar tête à têter, men samtal blir så dåliga när man är fler än två. Det gäller inte bara i media.
Och sen dunstar uppenbarligen han, för intervjun är slut.

Jag har bara läst några sidor än. Lévy förefaller slem, det har jag alltid tyckt, och inte blir det bättre av Youtubeklippen. En kokett man, angelägen om att vara snygg, att vara vacker, att behaga. Fånig. Sprättig. Pretentiös.
Det hindrar ju inte att han kan ha något att säga, men än har jag inte hört hans röst...

Houllebecqs däremot... den hörs direkt. Han är dyster och lat och allmänt miserabel.

Thursday, October 23, 2008

Söderberg och Colette

Att "översätta" Söderberg var förstås en jättedålig idé. Jag avstår.
Däremot har jag googlat på honom och Colette och de är samtida så när som på fyra år i början och tolv i slutet. Förra sekelskiftet är den period som möter oss här i två stycken jag snabbt valt ut.
Först Söderberg ur Samtidsnoveller:

Det gröna kabinettet låg i halvskymning mellan salongen, som gnistrade av elektriskt ljus, och det mörka rökrummet, där det bara brann en enda grön lampa på den fällda chiffonjéklaffen. I salongen sjöng en distingerad operasångare "Quando cadran le foglie". I rökrummet satt värden i en liten intim krets av herrar vid chiffonjén, vars mörka mahogny speglade lampans trekant, och visade sin berömda samling av fotografier efter naturen, av vilken det tycktes framgå att naturen stundom är onaturlig. I kabinettet satt en blek herre och viskade med en dam i rött i en vrå, i soffan sutto tre gamla fruar och nickade, och i en guldkarmad fåtölj halvsov en liten professor som hade varit emeritus i en mansålder.
Genom de halvöppna balkongdörrarna strömmade feruariluften in, sval och dock onaturligt ljum, och i dörröppningen stod en ung flicka i vitt.

Det handlar alltså om en middag med efterföljande underhållning (operasångaren) och umgänge.
Och så tar vi Colette, en bit ur den här texten jag tragglar med, Damen som sjunger ur Les vrilles de la vigne:

Damen som skulle sjunga tog sikte på pianot och jag upptäckte plötsligt hos mig själv en oväntad grymhet, ett våldsamt orörligt motstånd som hos en fånge. Medan hon mödosamt och med klänningen smetande kring knäna som en dyig våg klöv de sittande kjolarna, önskade jag att hon svimmade eller dog eller åtminstone att hennes fyra strumpeband brast samtidigt. Några meter återstod, trettio sekunder, tillräckligt för en naturkatastrof... Men hon trampade lugnt på några putsade skor, trasade spetesen i en volang, mumlade ursäkta, hälsade och log och stod redan med handen redan på flygelns jakaranda med reflexer som i en nattlig Seine. Jag började skruva på mig.

Jag uppfattade genom den dansande dimman som omsluter kristalkronorna i slutet av en soaré min vän Maugis välvda rygg, hans rundade arm som försvarade ett fullt glas mot armbågar... Jag kände att jag avskydde honom som lyckats ta sig ut till buffén medan jag förtvinade sittande på snedden på en ömtålig stol med förgyllda ben...

Med en oförskämd kyla betraktade jag damen som skulle sjunga och återhöll ett jävulskt hånskratt då jag fann henne ännu fulare än jag hade hoppats.

Bepansrad med vitmetallisk satin och högburet huvud bar hon en hjälm av konstgjort, våldsamt blont hår. De alltför småväxta kvinnornas arrogans glänste i hennes hårda ögon som var alldeles för blå och alldels för lite svarta. Med utstående kindknotor och näsan rörlig och öppen, hakan stadig och beredd att skälla, liknade hon en ilsken mops till vilken jag skulle ha sagt ”Ät!” innan hon hade hunnit öppna munnen.

Nu kan man konstatera att det handlar om ungefär samma sorts tillställning, fokus i Söderbergs bit kan vi bara ana, den unga flickan i vitt gör så att säga entré mot den här fonden, medan Damen är uppenbart fokus i Colettes stycke.
Men vad mera är, ser man inte de något större salongerna i Paris för sin inre blick? Ser man inte hur allt är samma, men i den lilla staden Stockholm är sällskapsrummen mindre i måtten och belysningen intimare?

Nej, det kanske man inte gör av bara de här stumparna, men ändå ser man nånting. De låter båda två den omgivande staden ta sig in, Söderberg genom onaturligt ljum februariluft, Colette genom en Seineblänkande reflex i flygeln.
Det finns tydliga beröringspunkter, också i stil, i själva målningen av scenariot, även om det naturligtvis finns skillnader också. Colette låter vattenmetaforen löpa genom hela sin text i olika former, den har mer av galenskap i sig. Söderberg är mer prudentlig, båda är de rejält ironiska.
Man får så uppenbart ta del av berättarens tankar, allt det där som inte kan sägas högt men som vi tänker.
De är intima där på ett likartat sätt, viskar i vårt öra som om vi vore den hemligt utvalda, den enda som kan lyssna till denna bikt som inte kan sägas högt.
Och som de gläds åt dagrar och skuggor, åt ljus och åt mörker och dofter.
Stadsliv. Mondäna tillställningar, få kan som dessa två fånga dem.

Jag fortsätter förmodligen med Damen så småningom, kanske dyker mer upp då det är klart.
hej,

Språk och stil

Det är detta att Colettes språk och stil för en tillbaka till en annan tid. De står där som rum byggda 1907 och 1922 och vad det nu kan vara. Inredda och belysta.
Och man går in i dem och de är helt intakta, som en orenoverad kyrka eller bordell för den delen.

Jag fick den något rubbade idén att kolla just på en av Söderbergs texter som inger exakt samma känsla och översätta den. Ja? Till dagens språkbruk?
Jag vet. Det är en asdålig idé, närmast misshandel antagligen. Ska ändå kolla om en stund, vad som händer. OM...

Tuesday, October 21, 2008

Colette - en stil

Jag roar mig med att försöka översätta ytterligare en liten text av Colette, Damen som sjunger. Och när jag säger roar mig så menar jag verkligen roar mig. Colettes språk är så pass svårt, nej, inte svårt, men litterärt och medvetet att jag för att läsa ordentligt måste slå upp ord. Det gäller även ibland i översättning, vad är till exempel "ägretter"? Vidare har franskan ett helt annat sätt att ordna sina meningar. Denna syntax är främmande, man kan alltså inte översätta rakt av. Gör man det får man meningar ungefär så här:

Min klänning vita med skärpet purpur, mina utslagna hår som håller mig varma, mina skor guldbruna – för korta, för korta – och mina strumpor vita, allt var klart sedan gårdagen, eftersom mina hår, flätade för våggörandet, hade dragit mig i tinningarna under fyrtioåtta timmar.

Det här var en bit ur Claudines hus och det går ju inte att läsa. Så hur gör man då för att översätta? Hur fångar man både en stil och ett språk?
För är det någon som har en stil så är det Colette. Den ende svenske författare som kommer i närheten är Hjalmar Söderberg. Så är de också ungefär samtida. Och det hörs. De använder de långa strecken som jag tror kallas tankestreck – istället för de korta som visst kan kallas pratminus - och alla små detaljer gör skillnaden.
Colette jobbar som en stenhuggare med sina texter, hon mejslar ned i minsta detalj, finjusterar och putsar. Polerar slutligen. Och resultatet glänser, oefterhärmligt.
Samtidigt som något av det osökta och tillfälliga, själva stämningen i luften blir kvar.

Colette är också känd för sin stil, sin utsökta stil, den som har skapat en uppsjö av "artiklar" i hennes efterföljd. Till bords med Colette och På Riviäran med Colette, I Paris med Colette och Till skogs med Colette. Nåja, kanske inte den sista. Men det finns sjöar av böcker kring författarskapet. Colettes värld har fått ge näring åt en massa annat - jox.
För det är det andra med Colette, hon skapar mycket påtagliga miljöer och gestalter. Man kan ta på cigarettröken under kristallkronorna i de sluttande soaréernas sista timme. Man ser de mörka ringarna under ögonen på den unge gigolon. Man hör näktergalen och för den delen - Damen som sjunger.
Om det viktigaste i ett författarskap är att skapa just en stämning, några klara och tydliga rum och platser med ett alldeles eget ljus, ja, då har Colette och kanske Söderberg på den svenska arenan vunnit.

Men det räcker inte, i franskan finns i regel många ord för ungefär samma sak. Kanske också i svenskan. Där gäller det att välja rätt, och att välja ord på rätt nivå i språket för att hamna rätt. Där gäller det också att kunna blanda rätt. En dialog mellan varitéartister låter inte som en humla i en närmast sakral skog. Och så vidare.
Det här, att välja ord, och att ibland använda just litterära ord, (eller för resten, i franskan är en massa ord med nödvändighet litterära, det finns verbformer som bara används i skrivspråket) det utgör också stilen, liksom de eventuella och medvetna stilbrotten.

Nå, att försöka översätta Colette fick mig att fundera på detta med stil, och varför man inte använder begreppet nästan alls i svenskan. Den reflexionen står att läsa här.

Nu ska jag fortsätta med min översättning.

Sunday, October 19, 2008

Les vrilles de la vigne

Är så gott som klar med den lilla volymen Les vrilles de la vigne, Vinrankans klängen, typ. Det är fantastiska små stycken överlag. En återkommande gestalt är Valentine, en mondän ung kvinna med man och älskare och hem att ta hand om, och som sliter ut sig av allt detta. Klart att hon börjar se risig ut, tänker berättarjaget, hon sover för lite. Middagar varannan kväll, teater och supé ett par gånger i veckan, man och älskare. Det blir för mycket.
Hon har en enorm hatt, blont konstfullt uppsatt hår och smink. Det ordet ser man ju inte längre? Det är tungt med smink, Némis gestalter var också sminkade och sminket smälte, rann bort... En helt annan sak än våra dagars make up. Konventionellt umgänge har hon också som gör att hon måste vara försiktig och inte visa sig i den depraverade Colettes sällskap, men hon kommer ändå på visit. Tillbringar några timmar med författaren över en kopp te, lättar sitt hjärta.
Och bekymmer har hon. Älskaren går ifrån henne. Det är outhärdligt, och så är hon då trött och somnar och tappar hakan i värdinnans länstol...

Men en sak måste jag tillstå. Jag har svårt för djurkonversationerna. Det är liksom en Big Grej om man ska tro Kristeva-annonserna om Colette. Hon är gränsöverskridande, tar gestalt i allt levande. Fint, säger jag. Men när hon blir bulldog och katt så tycker jag att det är sådär.
Kanske har genren därefter slitits ut?
När hon däremot ondgör sig över havet vid Somme, det lömska tidvattnet som ingen människa kan lita på så tycker jag om henne igen.

För att inte tala om när hon älskar Damen som sjunger. Den är helt klart värd en översättning, den också. Om jag orkar en dag så...

Monday, October 13, 2008

Grå dag

En liten bok vid namn Vrilles de la vigne, på svenska närmast Vinrankans klängen innehåller korta prosalyriska stycken (som man säger idag). Det är inte ens noveller, och de publicerades i flera versioner i början av 1900-talet. Den text jag fäst mig vid och tänkte försöka översätta här verkar vara skriven 1908.
Den heter Jour Gris och tillägnas Missy, Colettes partner(?) under den här tiden.




Grå dag

Till M....

Låt mig vara. Jag är sjuk och elak som havet. Stoppa om mina ben ordentligt med pläden här, men ta bort den där rykande koppen som luktar blött hö, lindblom och unkna violer... Jag vill ingenting, bara vända bort huvudet och varken se havet eller vinden som jagar löjligt över sanden och blir till puder över havet. Än mullrar den tålmodig och återhållsam, hopkrupen bakom dynorna, gömd längre bort än horisonten... Och sen, rätt som det är, kastar den sig fram med en krigares skrik, ruskar som en människa fönsterluckorna och föser framför sig och in under dörren fransar av stoff, spår, omöjliga att fånga, av sin eviga rörelse...

Ah! Så illa den gör mig! Jag har inte längre en enda vrå av mig själv för mig själv, mina händer som jag håller hårt för öronen hindrar den inte från att gå rakt igenom och kyla min hjärna... Tom, bortsvept, förskingrad, försöker jag förgäves samla ihop flikarna av min tanke; – den försvinner, påtaglig som en sönderriven rock, som en mås vars fötter man håller fast som gör sig lös genom att slå med vingarna...

Låt mig vara, du som kommer mjukt och skonsamt och lägger dina händer på min panna... Jag hatar allt och över allt annat havet! Gå och titta, du som tycker om det! Det slår terrassen, det jäser, sprutar gult skum, det speglar med död fisks glans, det fyller luften med en lukt av jod och fruktbar förruttnelse. Under de slutna vågorna anar jag det förskräckliga varelserna utan fötter, platta, hala, iskalla... Känner du då inte att vattnet och vinden bär, ända in i detta rum, lukten av skämda skaldjur? Oh! Kom tillbaka, du som kan göra nästan allt för mig! Lämna mig inte ensam! Ge mig under mina näsborrar som äcklet nyper och bleker, ge mig dina händer som doftar, ge mig dina varma torra fingrar fina som lavendel från bergen... Kom tillbaka! Håll dig precis intill mig och säg åt havet att dra sig tillbaka! Ge vinden ett tecken så att den går och lägger sig på sanden, för att iställt stillsamt leka tafatt med snäckskalen.... Ge den ett tecken: den kommer lägga sig på lätt dynorna och den kommer att roa sig med att med ett andetag ändra formen på kullarna i rörelse...

Jaha. Du ruskar på huvudet... Du vill inte, – du kan inte. Men ge dig då iväg och överge mig i denna storm, och må den riva murarna och må den ta mig med sig! Gå ut ur rummet så jag slipper höra dina onödiga steg. Nej, nej, inga smekningar! Dina händer som kan trolla och din förkrossande blick, och din mun som löser upp minnet av andra munnar kommer vara verkningslösa idag. Jag saknar idag någon som ägt mig innan alla andra, innan dig, innan jag blev kvinna.

Jag tillhör ett land jag har lämnat. Du kan inte hindra att där njuter ett helt landskap solens strålar, indränkt i doftande skog. Inget kan hindra att så här dags är trädens fötter där dränkta i djupt gräs, i den utsökta och milda gröna ton min själ törstar efter... Kom, du som inget vet, kom så att jag kan viska till dig: doften av min skog är lika med smultron och rosor! Du skulle svära på, när slyet av törne blommar, att en frukt har mognat men man vet inte var – där borta, här, alldeles nära – en ogripbar frukt som man inandas genom att öppna näsborrarna. Du skulle svära på, när hösten genomborrar och sårar de fallna lövdräkterna, att ett övermoget äpple just har fallit, och du letar efter det och nosar här, där borta, alldeles nära...

Och om du kom förbi i juni, mellan de slagna ängarna, då månen porlar över de runda vålmarna som är mitt landskaps dynor, så skulle du känna genom deras doft ditt hjärta öppna sig. Du skulle blunda med den allvarliga stolthet du döljer din lystnad med, och du skulle sänka ditt huvud med en ljudlös suck...

Och om du kom en sommardag till mitt land, till det innersta av en trädgård jag känner till, en trädgård svart av grönska och utan blommor, – om du såg på avstånd såg det trubbiga berget blåna, där stenarna, fjärilarna och tistlarna färgades av samma blandning av azurblått och violett damm, så skulle du glömma mig, och du skulle sätta dig ned där, för att aldrig mer i livet röra dig!

Det finns fortfarande, i mitt land, en dal trång som en vagga där en dimstråle breder ut sig och flyter om kvällen, en tunn, vit och levande dimstråle, ett graciöst spöke av dis vilande på den fuktiga luften... Upplivad av en långsam vågrörelse smälter den in i sig själv och blir moln, sovande kvinna och smäktande orm, häst med vidunders huvud... Och om du stannar för länge lutad mot dimman i den trånga dalen och dricker den kalla luften som bär den levande dimman som en ande, kommer en frossa att komma över dig och du kommer att drömma galna drömmar hela natten....

Lyssna nu igen och ge mig dina händer: om du följde en liten väg jag känner till, gul och kantad av fingerborgsblommor i brinnande rött, så skulle du tro att du klättrade uppför den smala stig som leder utanför livet... De sammetsklädda bålgetingarnas studsande sång för dig med sig och slår i dina öron som dina egna hjärtslag, ända upp till skogen, högt där uppe där världen tar slut... Det är en mycket gammal skog, glömd av människorna, och helt lik paradiset, lyssna nu noga för...

Så blek och storögd du ser ut! Vad har jag sagt dig egentligen? Jag kommer inte ihåg längre... jag pratade och pratade om mitt land, för att glömma havet och vinden... Och där är du blek och med svartsjuka ögon... Du återkallar mig, du känns så avlägsen.... Jag måste återigen lägga bakom mig, jag måste återigen rycka upp, ur mitt land, alla mina blödande rötter...

Här har du mig! Nu tillhör jag dig igen. Jag ville bara glömma havet och vinden. Jag drömde i vaket tillstånd... Vad var det jag sa egentligen? Tro det inte! Jag pratade förstås om ett underland där luftens doft berusade?... Tro det inte! Åk inte dit! du skulle leta förgäves efter det. Du skulle bara se en lite tråkig landsbygd, dystra skogar, en lugn och fattig by, en fuktig dal, ett blåaktigt och kalt berg som inte ens kan föda getter...

Ta mig tillbaka! här är jag igen! Vart tog vinden vägen i min frånvaro? I vilken fördjupning mellan sanddynorna surar den trött? En vass stråle klämd mellan två moln spetsar havet och studsar tillbaka hit, in i den här lilla flaskan där den dansar trångbott...

Släng den här pläden som kväver mig; se! havet blir redan grönare... Öppna fönstret och dörren och låt oss springa mot det gyllene slutet av denna grå dag, för jag vill plocka ditt lands blommor som vågorna fört upp på stranden, – oförgängliga blommor med rosa kronblad av pärlemor, o, snäckskal...



Meningen "J’appartiens à un pays que j’ai quitté" - Jag tillhör ett land som jag har lämnat, är en av de där meningarna man ska kunna utantill om man kan sin Colette.
Det där landet, eller landskapet som vi kanske lättare skulle säga, även om det franska ordet är land är det Colette sen ständigt återkommer till.
Barndomslandskapet och det sjunkna Atlantis.
Men det är också, märker man, underlandet, eller inbillningens land, fantasilandet som bara finns inne i författaren. Det ordlösa duet blir mörk i synen och svartsjuk när berättaren börjar tala om detta land.
För den som själv skriver eller är allmänt uppslukad av något är detta inte svårt att känna igen. De skrivna länderna är mäktiga kontinenter inombords, stormakter mot vilka enstaka familjemedlemmar då och då inte har något att sätta emot.

Jag har översatt den här texten rätt fort, jag behöver väl knappast tala om att det kan göras bättre. Och att jobbet innehöll två svårigheter, dels en mycket litterär franska med fina nyanser som förmodligen delvis gått förlorade, dels textens ålder. Man uttrycker sig ju inte sådär längre.
Å andra sidan, skulle vi översätta Hjalmar Söderberg till samtida svenska så skulle ju även han gå förlorad.

Saturday, October 11, 2008

Sido

Nu har jag gått över till Sido, som verkar vara ett av portalverken till författarskapet. Men än är jag bara i förordet, men eftersom läsekretsen (Bengt O) läser en tråkig biografi om Colette så känner jag att måste komma ikapp lite här, vad gäller själva levnadsteckningen.
Enligt förordet i Sido led Colette hela livet av att inte ha varit sin mammas (Sido i boken) älsklingsbarn, och därför skriver hon böcker som om hon hade varit det.
Vidare är då Sido en av de böcker man återkommer till enligt förordsförfattaren, böckerna om Claudine kanske man läser bara en gång. Och även en bok man gärna bitvis lär sig utantill, påstås det.
Det här öppnar lite av en ny värld för mig. Tanken känns rätt främmande, men helt fransk.
Och nu kommer jag över på något annat, men i början av mitt liv här i Frankrike sände teve en gång om året dictéer som hela franska folket kunde delta i och som folk verkligen följde. De var liksom ett samtalsämne sen på kontoret. Och i regel vann någon modersmålslärare.
I alla fall, franskan är ju ett språk som man delvis måste lära sig utantill för att någorlunda behärska.
Kanske är det då helt enkelt naturligt att man lär sig bitar av de böcker man gillar utantill?

Nå, tillbaka till Sido. Sido var alltså Colettes mamma. Hon hade varit gift en gång tidigare och fått två barn, sen blev hon änka och gifte om sig med Colettes pappa. Med honom fick hon också två barn och Colette var yngst.
Älsklingsbarnet var äldste sonen.

Tja, det är väl så långt jag kommit.
Återkommer.

Tuesday, October 7, 2008

Fjärran tillflykt

är en liten roman som utspelar sig i ett gammalt halvt bortglömt franskt stenhus, övervuxet med vildvin och omgivet av kaprifol och gersmin och annat doftande.
Här dyker Colettes ungdomshjältinna Claudine upp som berättare igen, hon bor hos sin väninna Annie som äger huset och hon väntar på sin drygt tjugo år äldre man som ska komma tillbaka från en sanatorievistelse. Och hon längtar efter honom. För att slå ihjäl tiden lockar hon sin lilla väninna att berätta om "sina resor". Väninnan Annie som ser ut som en madonna, liten och mörk med svart hår och stora blå ögon och en ansiktsoval som en sorts nöt som jag glömt namnet på, är i själva verket en gatflicka som inte tar betalt. Hon har lämnat en drummel till karl, förstår man, och sedan dess är hon på orolig drift och ute efter kroppslig tillfredsställelse. Männen som passerar är många och unga och vackra och Claudine funderar över sin egen inbitna trohet och lycka, funderar på om hon avundas - och det gör hon inte. Ja, bara du slipper det, säger Annie någon gång. Slipper vad? Det unga köttets lockelse, eller något ditåt svarar Annie.
Så småningom dyker även Marcel, Claudines mans son upp. Han är en hyperfeminin bög, jämngammal med Claudine och vacker som en ung gud. Men våpig och pank. Han vill egentligen åka ifrån de två kvinnorna men Claudine som är den som skulle kunna ge honom pengar - låter bli. Lite för att plåga honom.
Annie broderar och är sedesam, sonen äter upp sig och sover ut i flera veckor och går sen runt och är vacker och Annie skulle så gärna vilja ha honom, men det går ju inte.
Ja, det är väl ungefär den yttre handlingen, och det låter kanske inget vidare, eller snarare händelselöst.
Men det är själva stilen som de säger här som gör boken till vad den är. Colette ser detaljer och skönhet överallt. Så här kan det låta:

- Låt dörren vara, Claudine, bönfaller Marcel. Kom hit istället, jag har en pormask vid tinningen sen två dar som jag inte har mod att klämma ut...
- Man får inte klämma, skyndar sig Annie att säga, man måste ta en fin nål och...
Ett skri gällt som en råttas avbryter henne.
- En nål! Varför inte en operationskniv?

Så småningom står Claudine där och ska klämma:

Marcels kinder darrar mellan mina händer av återhållet skratt och vällustig ångest. Detta finmejslade ansikte med sina slutna ögon, helt genomskinligt i lampljuset och som jag håller som en frukt i mina händer - vad är det för ett annat huvud som jag hållit just så här varsamt, ett ansikte lika ungt, lika sammetslent och gåtfullt, med slutna ögon?

Och på så sätt glider associationen över snabbt till något annat som berikar den här texten. Och det är mycket så Colette jobbar. Språket, bilderna läggs i lager över samma händelse. Alla är de vackra eller helt plötsligt ironiskt bitska vilket ger täta romaner trots en viss händelselöshet på ytan.
Gestalterna i just den här är också typiska. Det är ofta bitvis en halvvärld, en demi-monde vi möter. Den unge homosexuelle, eller den unga kvinnan som lever som Annie som då och då måste bryta upp och ge sig av. Det är människor från varitén och det är kurtisaner och unga gigolos. Kärleken i dess olika former står i centrum och människorna kretsar kring den, så gott de kan.

Så småningom kommer i alla fall Claudines man hem och det blir en besvikelse för dem båda. Han har åldrats, blivit en gubbe. Claudine lider stoiskt, visar inget. Och snart dör han.
Också då, då vännerna med Annie i spetsen, kommer till den ensamma Claudine på visit, förundras de över hennes livsmod, hennes splendid isolation, hon lever med husdjuren och huset. Tar hand om det växande. Sörjer antagligen, men djupet i den sorgen anar de inte. För hon låter dem helt enket inte se det. Stoiskt som en spartan uthärdar hon och finner glädje i den lilla världen.

Foto


Bildgooglingen gavlite fler träffar. Mer kommer så småningom.

Colettes liv

Det här var det enda jag hittade på nätet om Colette, en riktigt rolig text av någon som heter Anna Rotkirch och som har läst en av dessa tio biografier då...
Den ger liksom mersmak tycker jag.

Colette, Duo

Jag fortsätter läsa Colette. Och om Colette, i den mån det finns något.
Samtidigt. Det finns ett tiotal biografier över henne, alltså seriösa biografier där den mest kända biografen är Kristeva. Av dessa tio finns ingen på mitt kvartersbibliotek. En (den av Kristeva just) på min fnac. Vill jag läsa dem allihop, och det vill jag väl i och för sig inte, men jag skulle gärna kolla på dem, så får jag masa mig iväg till ett jättebibliotek. Eller köpa osett på någon internetshop.

Hur som helst, jaghar nu läst ut Duo, historien om ett par som under några tidiga vårdagar lämnar staden och teatern och åker till egendomen på landet. Man anar enekonomisk kris i antågande, allt förfaller och förvaltaren lurar dem antagligen, och allt är bleka pastellfärger i det klara vårljuset och fantastiskt vackert.
En violett reflex på hustruns kind från ett skrivunderlägg i marokäng (det ni!) är dock inledningen på slutet.
Maken vill se den igen, den dansande skimrande fläcken och hustrun förnekar det violetta skrivunderläggets existens.
I det döljer sig, får man så småningom veta efter en förfinad psykenas kamp ett tunt brev skrivet av hustruns älskare.
Och det blir början på slutet.
Den lilla tunna boken slutar med att man förstår att mannen tar sitt liv.

Men anslaget är det typiska för Colette, något så efemärt och förtrollande som en reflex av ett skrivunderlägg blir - Ödet.

Tuesday, July 1, 2008

Colette

Har jag skrivit om Colette förut här? Vet inte, tror inte det. Lånade i alla fall i våras en bok med tolv av hennes romaner, och så läste jag.... kanske två, tre? Kom av mig när jag läste l'Entrave, stom tydligen heter I bojor på svenska.
Hur som helst läste jag om La Vagabonde, Varieté på svenska.
Det minns jag.

Och nu verkar det som om jag håller på att undersöka den här saken närmare. Jag har själv sex av sju pocketböcker som kom ut på Trevi på sjuttiotalet, kanske början på åttiotalet av Colette.
Jag läste dem då, som ung alltså.
Och så vill jag minnas att det gick en fransk teveserie i svensk teve om Claudine, flickan som är huvudperson i Colettes genombrottsböcker, en serie om just Claudine.
Men, och det är min fråga, vad hände sen?
När jag googlar på svenska sidor under rubriken Colette så hamnar jag bara i någon sorts heminredningsaffär.
Finns hon fortfarande i Sverige?

Friday, April 25, 2008

Utantill

Pennac är alltså lärare, före detta cancre och han undervisar nya cancrar i franska. I litteratur.
Tänkte översätta en bit där han funderar kring detta med att lära bitar av centrala verk utantill. Ja, utantill.

"Et pourquoi ne pas apprendre ces textes par cœur? Au nom de qoui ne pas s'approprier la littérature? Parce que ça ne se fait plus depuis longtemps?[...]Apprendre par cœur? A l'heure où la mémoire se compte en gigas!
Tout cela est vrai, mais l'essentiel est ailleurs.
En apprenant par cœuer, je ne supplée à rien, j'ajoute à tout. Le cœur ici, est celui de la langue.
S'immerger dans la langue, tout est là."

Och varför inte lära sig dessa texter utantill (par cœur=genom/med hjärtat)? I vems namn inte tillägna sig litteraturen? Därför att man inte gör så längre?[...]
Lära sig utantill? Idag när minnet räknas i giga!
Allt detta är sant, men det viktiga är inte med.
Lär jag mig utantill ersätter jag inget annat, men jag lägger till - till allt.
Hjärtat i det här fallet, är språkets hjärta.
Att genomsyras av språket, allt ligger i det.

Pennac har förstått det där, lär man sig en text utantill så kan man tänka en annan människas tanke. Man är i språket. Ett med någon annans språk. Tanke.

Ska man medge att andra människor tänkt kloka saker genom historien? Ska man tro att dessa saker även varit viktiga? Ska man också anta att andra människor som ägnat sina liv och sin talang åt detta, att skriva ned sina tankar både har något att lära oss och att säga oss?

I såna fall är det inget fel att lära sig bitar utantill. Medan man är ung och har lätt för det.

Wednesday, April 23, 2008

Skolsorg?

Läser Chagrin d'école av Daniel Pennac. Skolsorg eller hur man nu ska översätta titeln.
Det är nu inte en roman, snarare en kåserande framtställning av hur det är att vara un cancre, ett oöversättligt ord, åtminstone till svenska. Dålig elev? Klassens idiot? En nolla? Obsklass, hette det man skickade canrarna till på min tid, vad det heter nu vet jag inte.
Och själva ordet som jag mycket väl förstår vad det är - på franska - vet jag inte om det äger en motsvarighet på svenska, ens i verkligheten?
Erkänner man canrens ställning som just canre i Sverige, eller håller man på och säger: Jamen han/hon är ju bra på så mycket annat?
Vet ej.
Här säger man det inte i alla fall. En gång canre, alltid cancre.
Och just Pennac påstår sig alltså ha varit cancre, först under första året på gymnasiet då han var ivägskickad på internat började han intressera sig för sådan som kunde "ge en framtid".
Läsning till att börja med, men framför allt som inte var obligatorisk läsning i skolan.
Och han får en snäll gammal fransklärare som begär av honom att han ska skriva en roman. Ett kapitel i veckan, och för att "kritiken ska hamna på en någorlunda nivå, så vill jag att den ska vara rättstavad", sa farbrorn.
Detta verkar vara vändpunkten för Pennac.
Innan dess har han förklarat hur cancrens liv blir ett liv av dubbla lögner, hemma och i skolan, men också hur det blir en sorts identitet.

Det är en ganska trevlig bok mitt i alltsammans, humoristisk, ibland lite pratig, ibland väl banal - det han säger känns som självklarheter, men ibland säger han å andra sidan något som man inte tänkt på förut.

I övrigt talar han sig varm för just internatet för canrarna, det minmerar ljugandet en del, vilket är bra för studierna, vad jag fattar.

Har läst knappt halva. Återkommer.

Friday, April 4, 2008

Språk

Fortsätter med Makïne och ser mer och mer hur även han använder sig av detta språk som kan förefalla förlorat, otidsenligt.
En vacker ariska (kvinnlig arier???) arisk kvinna, säger han.
Inte en vacker kvinna med ariskt utseende. Arier.
Ja, jösses. Det krävs ett visst mått av jag vet inte vad för att göra så.
Man kan ju inte säga en vacker asiat, en vacker neger, en vacker judinna.
Eller kan man?

Hos Némirovsky, ett annat uttryck, som öppnar en värld, sagt av en bitter ung soldat:
"Ja, nuför tiden kan man inte längre kalla de unga flickorna för unga flickor. Nu är de flickor, kort och gott."
Fast det fungerar inte på svenska.
Min svärmor som en gång var en väluppfostrad liten flicka och numera är en dam, skulle aldrig säga "flicka" utan denna precisering, ung flicka. Hos henne sitter det i ryggmärgen.
Så vad betyder det?
Fille betyder flicka, kan användas för att separera skolbarn t ex: Flickor åt höger och pojkar åt vänster, tack!
Men om ett barn säger man petite fille, om en könsmogen flicka (i brist på bättre svenskt uttryck) jeune fille, för att visa att hon är av god familj och fortfarande oskyldig. Typ.
Fille, tout court, ja, det är en... flicka som inte har oskulden i behåll.

Och säger man fel, även idag, så visar man att man inte kan nyanserna i detta språk fullt av fällor som visst kan sägas ha med både kön och klass och allt vad man vill att göra.
Naturligtvis är språket på skolgårdarna ett annat, och samtidigt, det finns fortfarande barn som niar sina föräldrar och som lär sig att de är eller ungås med "des jeunes filles" eller kanske till och med "de bonne famille". Av god familj.

Ett samhälle fullt av nivåer och skikt, också i språket.

Thursday, April 3, 2008

Requiem pour l'Est

Har börjat läsa Requiem pour l'Est av Andreï Makine.
Efter att ha läst mycket av Irène Némirovsky blir läsningen än mer givande. Gemensamt har de båda att de är ryssar och skriver/skrev på franska.

Némirovskys förhållande till det franska språket kan verka tämligen oproblematiskt. Hon är uppfostrad på franska av en fransk guvernant, hennes mor talar endast franska med henne. Hon säger själv någonstans att hennes ryska är sämre än hennes franska och att då hennes föräldrar talar jiddish så förstår hon knappt vad de säger.
Den stora delen av sitt verk skrev hon på trettiotalet i ett hårdnande rasistiskt klimat. Detta speglar dock hennes böcker. Hon talar inte om språk som identitetsskapande, vilket vi har en stark tendens att göra nu, istället talar hon om "ras", ett begrepp som idag blivit omöjligt. Ingen skulle väl gå med på mer än yttre olikheter om man nämner ras idag.

Makïne däremot är i första hand ryss, dock "inympades" det franska språket tidigt i honom då hans mormor (om jag minns rätt) talade franska med honom.
Hans barn- och ungdom präglades sedan, liksom Némirovskys för övrigt, av det franska språket och den franska litteraturen som tillflyktsort, i hans fall undan sovjetdiktaturens förtryck.
Till sin förvåning fann han dammiga luntor på franska på biblioteken i Sovjet som han antar, om makthavarna bara hade kunnat läsa dem, skulle ha varit strängt förbjudna.

Både Makïne och Némirovsky älskar det franska språket och de idéer de förknippar med det.
Némirovskys språk präglas av en utsökthet som få författare lyckas komma i närheten av. Makïnes språk är mer komplicerat, rikare om man så vill, men också mer språk, mindre bild.

Båda är de barn av sin tid. Némirovskys berättelser är strängt kronologiskt berättade, innehåller så gott som inga longörer, är "spännande", överraskande och välkomponerade enligt ett klassiskt schema.
Makïnes romaner däremot innehåller mer av de hopp i tiden som idag framstår som närmast omöjligt att undvika i en roman. Det är som om Némi behåller korten i en kortlek i ordning där Makïne känner sig tvungen att blanda dem för att hålla läsarens intresse vid liv.
Nå, nu är det inte så att Makïne skriver tråkigt, men tyngre är det, framför allt i ämnesval men även i språk. Det handlar om människor som formas och lever i diktaturer och krig.
I Requiem är huvudpersonen en militärläkare som får uppdrag åt den sovjetiska underrättelsetjänsten (fast dit har jag inte kommit än), dock börjar historien på ett helt osannolikt sätt:
En liten pojke bor i ett hus skymt av en skog mellan en flod och ett berg. Han lever där med sin mamma och pappa, förstår man.
I flykt, förstår man också. Föräldrarna "kommer inte till diktatorn" som berättaren uttrycker saken, men då bestämmer sig diktatatorn för att "komma till dem".
Detta i form av att sprängladdningar börjar höras, sten börjar rasa omkring dem, så småningom rullar en offantlig granitskiva rakt in i deras hus.
Föräldrarna som är utanför huset blir livrädda, modern ber och fadern vrålar.
Så kommer de in i stugan och den vagga som de hängt upp i taket, i vilken barnet ligger, är oskadd.
Puh.
Så småningom händer ändå det att föräldrarna blir funna och skjutna. Vid det laget är pojken något större och befinner sig i en kvinnas famn, gömd. Han vill skrika men hon håller för hans mun, och hennes hand darrar, vilket gör honom tyst. Hon sjunger på ett främmande språk för honom, för att lugna honom. Under flykten sen sammanfaller för pojken orden med det han ser. Det är hans första minne av att ha ett språk.
Och den mystiska kvinnan, med det vita håret och det främmande språket, anar man är fransyska.

Sen lämnar Makïne pojken som så småningom blir läkaren i historien.
Dock framgår att han vuxit upp på barnhem och att han i alla sociala sammanhang är "omöjlig". Han måste ljuga om sin bakgrund eller förtiga den, för folk tror honom ändå inte.
Han måste påstå att han är ungefär som alla andra.

Jaha. Det är så långt jag kommit, utöver detta har jag fått se lemlästade kroppar i kanten av olika krigshärdar, och jag har också fått se hur den unge läkaren så småningom inte står ut med det och går med på att byta identitet.
Som det nu är befinner han sig, med den nya identiteten i USA.

Friday, March 28, 2008

Exil och minne,

För den som är intresserad av "den europeiska problematiken" eller vad man nu i brist på bättre ska kalla det hela, har Bodil, i vanliga fall Under pausträdet, eller på Salongen skrivit en fantastiskt essä (DN). Läs den!

Min första tanke efter läsningen av Bodils text var att Europa både är just det hon skriver om, etnisk rensning och utraderande av platser och språk, samtidigt som det på andra ställen i Europa finns människor som har kvar rötter på platser, ända ned i medeltiden eller kanske djupare.

Hur som helst, i min läsning av Némimrovsky kommer det nog så småningom ytterligare en text om Vargar och Hundar på just ovan nämda Salongen.
Och så har jag börjat läsa Makïne, den andra ryssen som skriver på franska, och som även han skriver om platser och språk som inte längre finns. Eller för resten, jag tar i.
Men den bok jag nu läser heter Reqviem pour l'est, Rekviem över öst, och den börjar med att Stalin dör och tar sig sedan fram till vår tid.
Men jag är inte klar, så jag återkommer till den.

Bernur har också läst Ensamhetens vin, en bra läsning. Han frågar sig i slutet om det finns fler som hon, fler bortglömda juvelskrin på havets botten liksom? Jag vet inte. Men jag tror det.

Ja, det var nog allt, eftersom jag inte har någon länklista.

Friday, March 21, 2008

Musée du Quai Branly

Håller på att samla ihop mig för att gå till Musée du Quai Branly, museet som har en enorm samling föremål från det som förr kallades primitiva kulturer, och som nu kallas de första konsterna.

Tänkte titta på det som arkitektur, och började kolla vad som skrivits om det i svensk press tillgänglig på nätet. Återkommer till det.
Vill först hänvisa till en intervju med arkitekten, Jean Nouvel, som finns hos den franska-tyska tevekanalen arte.
Han talar i den här intervjun om det som alltid upptar arkitekter, man befinner sig i ett sammanhang man måste förhålla sig till, i det här fallet vid Seines strand i skuggan av Eiffeltornet. Marsfältet och den homogena huassmanianska stenstaden skapar ram.
Det andra arkitekten har att förhålla sig till är förstås vad det är för sorts byggnad han/hon ska skapa, innehåll, form, funktion - berättelse.
Nouvel säger att han vill att besökaren direkt ska förstå att här förflyttas han i tid och i rum, han befinner sig i något - Annat.
Slutligen säger Nouvel:

Il était très important de créer un espace avec une très grande spiritualité parce que tous les objets qui sont ici sont liés à des dieux, à des croyances qui ne sont pas les nôtres, aux cultes des ancêtres, des objets qui contiennent des restes des ancêtres.
Ces objets sont très mystérieux et chargés d’un énorme pouvoir vis-à-vis des civilisations qui les ont crées. Donc il fallait vraiment un énorme respect, il fallait mettre une architecture en relation avec un art qui pour une fois n'a jamais été pensé pour aller dans un musée.

Det var mycket viktigt att skapa en plats med stort andligt innehåll därför att alla dessa föremål har relationer till gudar, till olika trosformer som inte är våra, till dyrkan av förfäder - föremål som innehåller rester av förfäderna.
Dessa föremål innehåller enorm mystik och kraft i förhållande till de civilisationer som frambringat dem. Det behövdes alltså stor repekt från vår sida, och det blev nödvändigt att skapa en arkitektur för en konst som aldrig var tänkt att hamna på museum.

Att det inte varit enkelt, tycker jag mig ana här.

Började på uppmaning av en svensk god arkitektvän kolla vad som stått att läsa om det här museet i svenska tidningar. Det var inte så mycket. P1s journalist har inte förstått nånting. I Expressen gillar Carl Henrik Svenstedt Jacques museum och i övrigt har DN varit flitigast. Peder Alton skrev om det då det var nytt. Sedan har Stefan Jonsson skrivit två essäer (här och här)- om man nu ska betrakta dem som texter om själva museet. Känner mig tveksam till det, men han tar det till utgångspunkt för "post-koloniala" resonemang. Får man väl kalla det hela.

Om man nu läser de här artiklarna får man en rätt märklig bild av det här museet. Jonssons texter ger ingen bild alls att tala om, utan handlar mer om allt det som inte är gjort i museet. Vad som faktiskt finns där och som de andra ger mer fingervisningar om, det låtsas han inte riktigt om.
Vidare är det som om man måste, som svensk skribent, ta politisk ställning då man recenserar ett hus. Visst är politik i gamla höger-vänster-fållor ett säkert sätt att förhålla sig till tillvaron, man markerar.
Men om man låter bli då? Om man vågar sig på att se det här museet som ett konstmuseum - är det då lyckat eller misslyckat?
En parallell: Är det egentligen, i såna fall, rimligt att klumpa ihop all europeisk konst? Även tjecker gör ju anspråk på svenskt krigsgods från stormaktstiden. Grekerna vill ha tillbaka Parthenon-frisen från British Museum. Och så vidare.
Förflyttningen av konstföremål har ofta, om än inte alltid, en våldsamma historia.
Om man nu flyttar på konstförmeål, om man accepterar den tanken över huvud taget, och det kan man förstås låta bli, men jag väljer att göra det just nu eftersom det är en del av vår historia, ja, då får man väl sedan betrakta resultatet. Gör det nya sammanhanget föremålen rättvisa? Tillåter det, för den som vill, en fördjupning av just den historiska aspekten?

Och det verkar ju det här museet göra, om man ska tro både Alton och Svenstedt. Men man måste ta ett steg i den riktningen själv, det skrivs en inte på näsan. Man måste alltså komma dit med ett bagage där ett visst hum om historia ingår, man måste alltså ha en viss bildning. I såna fall, om man förutsätter att besökaren har det, så verkar museet tillfredsställande.
Museet verkar tala till en vuxen publik med en viss allmänbildning, det ställer föremålen i centrum, belyser, förtrollar, förflyttar besökaren i tanken.

Och detta skulle jag vilja påstå är det tilltal som den franska kulturen har. Man förutsätter att folk kan tänka själva, forska vidare om så är, diskutera, kritsera.
Medan det för svenska besökare verkar mer eller mindre svårt. För somliga helt omöjligt.

Tja, det här var nu ingen roman, men det var en fransk kulturyttring. Och jag tar för givet att läsekretsen klarar det.
Hej på ett tag.

Uppdatering: Här går det dock även för mig en gräns. Mänskliga kvarlevor tycker jag över huvud taget att man ska låta vara ifred i största möjliga utsträckning. Så där stöder jag kravet på återbördande till jorden. Och hävdar inte "jord som jord". Nä. Rätt jord ska det vara!

Thursday, March 13, 2008

Les biens de ce monde

Les biens de ce monde - jag har bara läst de första kapitlen och får redan här en föraning av Kejsaren av Portugallien, fast i ryskjudisk tappning. En fattig judisk pappa i gettot vars hustru dör ska ta hand om den lilla dottern, Ada, hon är mycket liten då i början, har smal nacke och är illa klädd, och pappan är fattig, fattig och sliter och sliter och önskar henne en bättre jordisk lott än hans egen.
Det känns som om det bara kan gå på ett sätt -

Men det ska man väl inte utgå ifrån, eller ska man?
Om man börjar lära känna en författare kan man misstänka. Men man kan aldrig veta förrän man har läst klart.
Har någon tänkt på att man kan sakna människor man aldrig har träffat? Författare vars verk man känner väl eller släktingar som återberättas för en som syskonsjälar, vars pennor och block och andra små ägodelar man får ta över. För att man anses ha beröringspunkter.
Snälla människor som älskats av dem man älskar och som man aldrig har sett.

Världen går igenom en, finns där, man styr inte alla gånger vilka som bebor ens inre rum.
Man rör sig som en pärla över berättelsens röda tråd. Livstråden och ariadnetråden.
Vet inte vad som väntar, vet bara att den finns där och en dag kapas av nornorna eller andra mytologiska väsen.

Tuesday, March 11, 2008

Némi igen

Har satt igång med den sista boken av Némirovsky i min trave, Les chiens et les loups, och har just börjat.
Men lite mer om Némi först. Jag tog mig faktiskt igenom den där biografin över henne, även om den var tråkig så var den grundlig och man fick liksom mer kött på benen av yttre omständigheter.
Och nu håller jag på att tråckla med en längre artikel om henne som bygger på all den här läsningen. Jag har skrivit och skrivit, känns det som, fast så är det ju inte riktigt heller. Jag har levt med den här författarinnan, läst det mesta av henne, läst om henne, googlat på Kiev och Tjechov och Ukraina. Jag har liksom förflyttat mig både i tid och i rum, så gott det nu går.
Nice och Rivieran och Paris, hennes andra uppehållsorter, ja, förutom Kiev och spår av gettot - som hon aldrig levt i men som hon väl känner, känner jag ju ytligt till ändå.
Jag har verkligen trängt in i en för mig ny värld och jag menar att jag lärt känna en människa, Némirovsky, ganska väl.
Och därför blev det så jäkla sorgligt både att läsa och att skriva om hennes slut.
Auschwitz 1942.
Två flickor kvar på franska bondvischan med en pappa som bara vill en sak: följa sin hustru. Och det får han ju göra också, några veckor senare.
Och sen står de där, barnen, en förvirrad och ledsen förläggare tar på sig det ekonomiska ansvaret för barnens uppfostran.

Alltså, Auschwitz som siffror och bjäbb om vilket brott mot mänskligheten som är värst - det kan man slå ifrån sig.
Men när en människa som man lärt känna och som man tycker om dör där - ja, då är det som om själva sorgen återigen träder fram. Om den nu är grundkänslan i tillvaron, eller om den är en påminnelse om vad som väntar oss alla.
Att multiplicera den med många miljoner...
Ja, det enda man kan säga är väl att det satte ett djupt s(p)år i mänskligheten.

Nu kan man förstås tänka också att Némi blir kvar, trots allt. Texterna finns där, och det är ju bra.
Ändå, det gör faktiskt ont.

Monday, March 10, 2008

Ny ort

Kära vänner,
Sviterna av senaste Sverige-besöket sitter i, och jag har, lite trevande sådär, tänkt försöka mig på ett bloggande också om svenska fenomen, eller svensk läsning, antar jag. Mest av tidningar, bloggar och nät, men kanske också några böcker slinker med. Resultatet har jag preliminärt döpt till Blott Sverige, kanske borde det vara Blogg Sverige, som om jag vore snuvig, men tja. Jag kom inte på något bättre. Citatet (Almqvist?) har jag främst snott från Jelena, som visserligen inte använder det just här, men annars så...

Men jag tänker att jag kanske är kluven i två helt enkelt (minst) och det skulle då få sin naturliga avbild i det dubbla bloggandet.
Och så slipper jag den här etiketten, Undantag, och det ska bli skönt.
Ordning och reda, det är min melodi.
Hej så länge.

Friday, March 7, 2008

Ytterligare ett svenskt boktips

innan jag åker härifrån den här gången.
Spåren av kungens män av Maja Hagerman, och då befinner vi oss i medeltidens Sverige, eller kanske mer Skandinavien. Tyngdpunkt på Skåne, Öster- och Västergötland och så Danmark, England och lite Norge.
Men framför allt, det handlar om den tid då vikingarna blev kristnade och Sverige så småningom började anas. Det handlar om hur den nya religionen, kristendomen, inplanteras och hur besvärligt det är, särskilt i Uppland, och hur kungamakt och kyrka tämjer och ändrar nordbonas tänkande.
Det är en helt fantastisk bok, har sällan läst något så spännande. Framför allt får jag lära mig att mycket av det nya kommer direkt ifrån England, så där faller min teori om att Sverige egentligen är en sorts del av Tyskland, rent idémässigt alltså.
Vikingatidens övergång i medeltid och kristendom kommer nästan mer från England än från Tyskland.
Det är SEN vi blir tyska.
Det var bara det.

Monday, March 3, 2008

Utflykter i Europa

Hej,
Har läst Burmans bok om Klara Johanson och blev glad för det var en så bra och välgjord bok. Ville bara ha det sagt.
Och så läser jag Klara själv i en liten samlingsvolym vars namn jag glömt och slås av hur tyskt orienterad hon är. Det framgår ju även av biografin. Men egentligen är det det enda som placerar henne i ett annat sekel.

Har även läst halva Popovas bok om den svenska överklassen. Orsaken till att jag inte kom igenom hela var att den var så tjatig. Själv verkade författaren mena att överklassen var full av individer. Jaha? Efter att ha läst det jag läst skulle jag vilja säga att den svenska överklassen utmärker sig genom sitt goda bordsskick och genom sina stora kunskaper om den engelska överklassen som de allihop refererar till. (I övrigt är de banne mig identiska, åtminstone i Popovas något avslagna tappning.)
Precis som den svenska medelklassen som har järnkoll på vad The Guardian eller Wallpaper skriver och som följer alla brittiska teveserier och alla filmatiseringar av engelska klassiker.

Och för att ta sig tillbaka till Klara Johanson så misstänker jag att hon liksom tillhörde den sista generationen där, innan det svängde.
Man borde skriva en bok som heter Från Luther till Klara Johanson, svenska intellektuella under 400 år.
Hur jag nu fick ihop det.
Nej, nej, det får jag ju inte.

Och man borde framför allt lära sig tyska. Det är vad man borde. Kommer bli jättesvårt om man bara läser franska romaner.
Hur som helst, man kanske kan hänga på barnen?

Vad jag tänker här nu är att Sverige återigen gör sig till en del av Nordeuropa, mer än något annat. Kanske är det den stora skillnaden. Idag är Sverige just en del av Nordeuropa, inte längre Västeuropa som när jag var barn.
Kontinenten har liksom bytt plats kring mig.

Wednesday, February 27, 2008

Läsförsök i Sverige

Har läst "I trygghetsnarkomanernas land" och blev irriterad, men läste klart. Jag blir alltid irriterad på folk som inte kan skriva korrekt svenska, och även om felen var få, så fanns de där. Nåja. Kände jag igen mig? Inte mycket, fast jag har cykelhjälm.
Tyckte jag att det stämde? Tja, men något saknades också, en distans till ämnet, en vidare jämförelse, det var som om en av dessa trygghetsnarkomaner själv tog till orda och egentligen tyckte att allt var bra utom att han inte fick röka på krogen längre.
För vem köper egentligen all idiotisk barnsäkerhetscrap som lanseras?
Jag känner ingen.

Så har jag läst en halv sida i "Bitterfittan": Kommer inte läsa klart. Har sällan haft så långtråkigt - redan på en halv sida. Och så ogillar jag den vulgarisering av språket som författaren ägnar sig åt. Jag är inte emot svordomar och ord som fitta i sig, men sida upp och sida ned. Ja, då tappar jag fullkomligt intresset.

Och så gick jag över till tidskriften Arkitektur. Där kan man läsa följande:

Den kränkande bostadsarkitekturen
Dagens bostadsarkitektur uppträder infantilt oansvarigt och kränker dem som bor i dem...

Jag vet inte, det är som att ha hamnat i en sorts Lustiga huset. Vad man än gör så måste man gå klart banan. Hur knäpp den än är. Man kommer inte ur det.
Nu återgår jag till att läsa franska romaner igen.
See you!

Friday, February 22, 2008

Skidor

Bloggaren tar nu SPORTLOV och kommer under detta lov endast att läsa franska romaner i vilka man finner ett brett inslag av vintersport. Typ OS. Och Sverige ska ta medalj, annars är bloggaren inte med.

Kan man säga skidom, låtom oss åka skidor, alltså?
Eller låter det bara inte klokt?
- Skidom mot Nordstjärnan, broder.
Alltså, man kan ju skida. Då bör man kunna skidom.
Hej.

Thursday, February 21, 2008

Skiss

Håller på att skärpa mig för att skriva en seriösare grej om Némirovksy. Har i syfte att möjligen
få någon ordning på det svenska mottagandet av Ensamhetens vin samlat alla recensioner längst ned i inlägget här. Blev ju rätt irriterad på en del recensenter, men har nu läst det mesta igen.
Némirovsky missförstås, eller snarare förstås inte alls på ett par punkter, dels det judiska - hon är ju kritisk mot det och egentligen i snävare mening bara mot det hon sett av det judiska, det vill säga sina egna föräldrar och deras vänner och (affärs)bekanta. Och dels egentligen det ryska/östeuropeiska och kanske även tiden i sig, mellankrigstidens uppsluppenhet och egoism, dess löpande amok, eller vad man ska kalla det.
Allt jag läst av henne hittills är djupt pessimistiskt om människorna - över huvud taget.
I början av författarskapet skildrar hon just östeuropeiska judar (och andra, främst ryssar) exilerade i Frankrike. Så småningom, efter att själv ha varit bosatt några år i Paris och dessutom gift sig med en man med ungefär samma bakgrund som hon själv, men framför allt, efter att ha slagit igenom på den franska litterära scenen så börjar även fransmän träda in i berättelserna.
Inte heller de är särskilt optimistiska, glada eller "genomhederliga", återigen, tiden talar genom berättelserna. Tiden av spekulation och tändstickskrasch, tiden av lösa rykten och stora mängder människor uppryckta med rötterna. Besvikelserna och desillusionerna står som spön i backen, liksom champagnen sprutar och sportbilarna ilar - mot Nice, mot Biarritz...

Och samtidigt, efter Hitlers maktövertagande 1933 är Némirovsky inte omedveten om vad som väntar. En av de nazikritiska tidskrifter hon medverkar i har en mycket talande artikel om just det. En anförvant i USA tycker att hon och hennes familj ska flytta dit, men det gör de inte.
Och vad har hon inte att förlora, egentligen?
Rotad, äntligen rotad kan man säga, och det i landet hon alltid längtat till, ända sen barnsben.

Man kan ju föreställa sig att de/hon inte kunde föreställa sig något som kunde vara så väldigt mycket värre än barndomens ryska pogromer? Och från dem hade hennes familj varit förskonad.

Och i slutet av författarskapet är majoriteten av gestalterna franska, om än med inslag av "vandrande judar" - Själarnas Herre. I Storm över Frankrike är det, vad jag minns, fransmän av alla de sorter som flyr. Två minns jag skildrade med kärlek, resten, ja, det var fortfarande egoistiska och inskränkta människor - ur alla samhällsklasser.

Tja, det är ju bara att inse, jag måste läsa klart den träliga biografin. "Facit" så att säga.

Tuesday, February 19, 2008

Kommentar av dagsläget

Dear friends,

Uppdaterar (21 feb) här med en artikel ur DN som jag tror är svaret på såna här problem. Föräldrarna måste engagera sig i sina barns skolarbete. Hur mycket? Ja, det beror på de enskilda barnen, men de allra flesta högstadiebarn är ännu inte självgående.

Eftersom flera av er gjort mig uppmärksam på den artikelserie som nu pågår i DN om den svenska lärarutbildningen, här och här, och eftersom även jag läst artiklarna så gör jag alltså det här undantaget.
Vad ska man tro?
Visst sätter artiklaran fingret på en tendens som vi sett länge, framför allt i svenska media, men säger de så mycket mer? Handlar det om enstaka fall (ja, det verkar det ju göra) eller är det så här överallt där lärare utbildas? Och har alla framtida lärare helt mist förståndet och hoppat i galen tunna?
Värst är väl den där skolledningen på lärarhögskolan, vad jag kan se.
De eventuella elever som vinner sina processer kommer ju ändå inte hålla i många dagar i klassrummen.

Jag tror alltså att media ger en jäkligt skev bild av skolan och utbildningsväsendet, men jag tror också att något måste göras åt saken. Låt Björklund försöka.

Dessutom, folk som är rättshaverister och inte egentligen klarar något normalt jobb måste ju också ta vägen nånstans. Har någon tänkt på det? Att de är samhällsekonomiskt olönsamma ska gudarna veta, men vi kommer inte bli av med alla som är just det utan att ta till väldigt drastiska metoder.

Bernur har en intressant reaktion på artikeln, och mammann skriver realistiskt om än något idealistiskt om skolan. Jag menar, om man har läst hennes inlägg tänker man att det måste finnnas något mellan 2,75 och 8, som också fungerar.
Annars tycker jag att det ylas väldigela i bloggosfären (kolla knuff.se) om samma sak.
Gör en paus med Sarraute och har tagit upp den där biografin om Némirovsky igen. Den är visserligen både rörig och snacksalig men den ger trots allt en del information, om än ej mycket.
En sak som ändå slår mig är att Némirovsky redan då (mellankrigstiden) anklagas för att skriva "melodramatiskt" och här infinner sig onekligen jämförelsen med Sarraute. S har visserligen inte debuterat än, men hon gör det, om jag minns rätt redan 1939, och det med en bok som är Némirovskys böckers raka motsats.
Det är som om det är Sarraute som bär framtiden i sitt sköte, typ. Hennes oändligt långsamma och ordrika texter som innehåller så osannolikt lite. Åtminstone om man är ute efter just dramatik och skeenden, förlopp, orsakssamband, en berättelse av klassiskt snitt.

Man kan i viss mån förstå att det är Némi som faller i glömska, åtminstone till att börja med. Det hon skriver passar inte in i den föreställning man vill ha om livet, världen, litteraturen och språket under efterkrigstiden.
Hon är storslaget rysk - men på franska.
Och här tar ju själva språket, stilen över.
Och jag misstänker att den strömningen fortfarande är den ledande, också idag, och det är även den strömning som Makïne ondgör sig över i intervjun jag citerade bitar ur för en tid sen.

Här ser jag förstås även en parallell i den svenska samtiden och litteraturen, som även den lider av exakt samma självbild som den franska.

Och man kan även se varför Hollywood tagit över rollen som berättare av de klassiska sagorna eller berättelserna. Där gör man ju det hela med en jäkla dramatik, oftast saknas förstås européns subtilitet och mångtydighet mitt i alltsammans. Men action är det, ont och gott, spännande och bra musik.
Och mer har vi väl egentligen aldrig begärt av våra berättare?

Sunday, February 17, 2008

Bloggaren TVIVLAR

Kära vänner, tvivlar starkt på att jag orkar ta mig igenom Sarrautes barndom.
Senast samlar hon tomma parfymflaskor under tre sidor och så småningom kommer den andra rösten och säger: Himla konstigt, hörrödu, att du inte tog med dem när du flyttade, och det håller hon med om! Men sen händer ingenting!

Samtidigt ser jag något här, den efterkrigstid och dess syn på samhället som i så stor utsträckning präglat samhällsutvecklingen i Västeuropa. Vänsterns och den nya romanens (bland annats) nära förbindelse.

Jag är egentligen av den uppfattningen att politik inte har så väldigt mycket med kultur/konst att göra - och - det gör att jag per automatik är "höger/borgerlig/konservaritv" you name it. Tycker man som jag, att man i huvudsak bör diskutera sakfrågor och det utan att ge dem en politisk dimension, så är man just borgerlig.
Samtidigt, efterkrigstidens kulturpolitik skapades i Sverige av socialdemokratin. I stort sett.
I Frankrike skapades den av Guallisterna, hur gärna än vänstern vill göra sig till försvarare av kulturen så kommer den inte ifrån Malraux.

Och i detta kommer man inte heller ifrån reaktionerna på andra världskrigets upplösning. Den avsky och den vilja att bryta all kontakt med det förgångna som bland annat Le Nouveau Roman ger uttryck för känns i det sammanhanget legitima.
Och nu?
Ja, nu har det ju gått ytterligare drygt femtio år...

Saturday, February 16, 2008

Svar

Fotografen till att börja med: Mario Dondero. Född 1928 i Milano.
Bilden föreställer gruppen som företräder rörelsen "Le Nouveau Roman". Den är tagen utanför förlaget Editions de Minuit 1959. Och eftersom Agneta (som vann) räknat upp alla gubbarna (och gumman) under förra inlägget så struntar jag i att göra det.

Grejen med Le Nouveau Roman är att ingen gör det (skriver den) på samma sätt som någon annan. Det är därför folk inte verkar ha med varann att göra på bilden, åtminstone enligt den tolkning jag håller på att läsa. - En rätt irriterande historia, tolkningen alltså.
Jag beställer böcker på en internetbokhandel. Inte för att det är billigare - det är det inte - Frankrike har fasta bokpriser och dessutom är det förbjudet i lag att sälja grejer med förslust, men för att det är bekvämt och inte dyrare.
Och då köper man i viss mån grisen i säcken.
Det ex av Nathalie Sarrautes Enfance jag köpt är en utgåva "rekommenderad läsning för gymnasieskolan".
Den är proppfull med klämkäcka analyser och olika fenomen insatta i sitt sammanhang. Dessutom får man sig till livs tolkningar av konstverk och diverse tabeller av typen:

1903 Tchekhov, Körsbärsträdgården
1913 Proust, Swanns värld
1914 Första Världskrigets utbrott
1915 Relativitetsteorin, Einstein
1917 Ryska Revolutionen
1918 Första Världskrigets slut

Sånt man känner sig lite kluven till.

Lite senare:
och nu har jag börjat på själva romanen... Man kan fatta att det behövs lite utfyllnad. Tre sidor barnet tuggar mat. Två sidor barnet tar en sax och säger att hon ska sabba soffan med den. Det ska du inte, säger barnjungfrun. Det ska jag visst, säger barnet. Två sidor barnet går över gatan och håller barnjungfrun i handen men gillar inte barnjungfrun för hon har håret fullt av vinäger. (Varför får man inte veta.)
Det hela avbryts då och då av en annan röst som strör in tveksamheter i texten, tveksamheter av typen: Är du säker på att det verkligen var så här?
Nejnej, svarar berättaren, naturligtvis var det inte alls så här, som alla minnen ligger det egentligen bortom orden.

Och ja, så håller det väl på, cirka tvåhundra sidor. Om Ryssland (vilket var vad jag var intresserad av) får jag nog inte veta så mycket.

Detta är alltså ett exempel på "Den nya franska romanen" (även om den är skriven på 1980-talet).
Samtidigt med den dök "la nouvelle vague" upp på bio, filmer som jag minns som att folk pratar och pratar och pratar. Det är inte tyst en sekund, hela tiden snackar någon. De rör sig knappt, de bara fortsätter sina dialoger eller, i värsta fall, monologer.

Enligt goda vänner är det typiskt franskt. Jag är beredd att hålla med. De har verkligen, fortfarande en tendens att tro att allt kan sägas med ord. (Utom då Sarraute, som kanske är något på spåren, men hon använder väldigt mycket ord för att säga väldigt lite.)
Och trots att den nya romanen var tänkt som ett brott mot traditionen, som något radikalt, så känns den för mig, femtio år senare, som tydligt inskriven i just en tradition.
Nå, man erkänner inte någon tradition, man erkänner inte någon hjälte eller några gestalter. Man skriver om ett dimimgt "jag" och man försöker vända upp och ned på storheter som tid och rum och handling. Inget behöver vara i samklang med yttre förhållanden, det viktiga är att man följer det inre schema man ställt upp för sin berättelse (som då förstås inte är någon "berättelse" - värst av allt).
Det hänger förstås ihop med ett historiskt sammanhang, slutet av andra världskriget och vad man då blev varse. En massa författare kom ju fram till att det helt enkelt inte gick att berätta om verkligheten längre, den hade övergått människans horisont, typ.

Jaja, det är inte min grej, den saken är klar. Det finns författare som experimenterar i samma sfärer som jag verkligen gillar, Woolf till exempel.
Men jag ska väl inte döma ut Sarruate direkt, ska läsa klart den här boken först.
Sen kan jag döma ut henne!

Tävling

Den som kan säga i vilket sammanhang bilden togs vinner något. Man behöver inte kunna namnge alla på bilden men några vore väl bra. Och så, som sagt, sammanhanget.
Vad man vinner? Vet inte, har inte bestämt än. Antagligen inte något jättefint.
Bonne chance!

Friday, February 15, 2008

Les feux d'automne II

Jag lovar att inte tjata mer om det här sen, men i Les feux d'automne av Irène Némirovsky, så finns, från författarens sida en sorts kärlek till dessa "småborgare".
Huvudpersonen i boken är i början en ung pojke, Bernard, han går ut i första världkriget frivilligt då det bryter ut, då är han själv arton år.
Han överlever och kommer tillbaka och är då i grunden förändrad. Denna förändring får framför allt hans hustru, Thérèse känna av. De gifter sig med varandra då hon förlorat sin första man, en ung läkare som hon hann vara gift med i ett par månader innan han stupade. Thérèse och Bernard känner också varandra från barndomen, just från de där familjemiddagarna om söndagarna i den lilla matsalen.
Nå. Bernard är förändrad såtillvida att han, likt en hel generation, lever för stunden, för nuets njutningar och för pengar, kvinnor och lyx. Ett vanligt tema hos Némirovsky, och ett vanligt tema under mellankrigstiden.
Han ger sig in i vådliga affärer och vid andra världskrigets utbrott är han bankrutt, men han går ut i det tillsammans med sin son som vid det laget blivit arton år.
Sonen är inte förtjust i sin pappa som inte levt tillsammans med honom och mamman, och han föraktar pappans värderingar, tar till sitt hjärta istället mammans första äkta man, den vars son han tycker att han borde ha varit.
Sonen stupar och Bernard hamnar i hemska samvetskval eftersom han själv varit inblandad i de affärer av risiga flygplansdelar som möjligen blir orsaken till den olycka som tar livet av sonen.
Nå, efter allt detta förändras Bernard igen, han ser kvaliteterna i sin (småborgerliga) hustru, och efter en tids fångenskap i Tyskland återvänder han hem till sin familj.
Och där, mitt i kriget, slutar boken.
Man får inte veta hur det går sen, för Némirovsky själv dör ju kort därefter.

Märkligt nog är detta alltså en ganska hoppfull bok, trots intrikata förhållanden mellan familjemedlemmar och ödesnycker i största allmänhet.
Som den stora vinnaren framstår småborgerligheten (något överdrivet kanske, men ändå) och förloraren - ja, alla de som skor sig på andras olycka, som tänker kortsiktigt och egoistiskt.
En bok med sens moral, alltså.

Nu gör jag paus med Némirovsky-läsandet ett tag. Återkommer med annat.
Hej!

Thursday, February 14, 2008

Småborgerlighet

Jag fortsätter att tjata om något som dök upp redan i det förra inlägget. Jepp, detta att vara småborgerlig. Némirovsky fångar fint de småborgare som levde i Paris innan första världskriget. Obs, detta utan att egentligen ha vuxit upp ihop med dem! Minns! Hon är född 1900 i Ukraina och familjen flydde under revolutionen. Hon hade visserligen tillbringat lov eller semestrar i Paris och på Riviäran, alltsedan barnsben, och i Ensamhetens vin ger hon uttryck för en längtan efter att ha varit ett av dessa barn som hade ett vanligt franskt både för- och efternamn, men, hennes barndom försiggick på annat håll.
Så hur gör hon?
Min förmodan är att hon läst om dessa småborgare, hos Maupassant och andra, och att hon sedan extrapolerar. Inte så svårt om man är uppmärksam på vad man sysslar med, det gäller framför allt att undvika anakronismerna, men som sagt, med lite allmänbildning och en viss dos pålästhet går det alldeles utmärkt.

Nå, dessa småborgare. De har ju sina begränsningar, onekligen. Men också sina kvaliteter - det kommer man inte ifrån.
Och min fråga just nu är egentligen om de fanns i Sverige under samma period?
Hjalmar Söderberg skriver kanske om dem, om man tänker efter, de där killarna som förblir ungkarlar för att de aldrig kan försörja en familj, eller de de familjerna som har så svårt att få tillvaron att gå ihop, ekonomiskt.
Samtidigt är de småborgare vi möter här i Némirovskys tappning människor som har sitt på det torra, verkligen inget överflöd men enkla nöjen och en god söndagsmiddag har de råd med. De är heller inte värda det förakt man vanligen lägger in i ordet "småborgerlig".
Jag har aldrig hört någon tala om sin småborgerliga bakgrund med stolthet i rösten, ändå har säkert de flesta av oss någon skvätt småborgerlighet i oss.
Eller?

Jag förmodar att småborgerligheten i Europa, nere på kontinenten så att säga håller i sig, blir kvar, också under mellankrigstiden även om tiderna blev svåra och arbetslösheten hög. Men ändå. Och jag förmodar att något hände under samma period i Sverige (men här kanske jag är ute och cyklar) där småborgerligheten istället blev "folkhemmet"?
Och att han rötter i det har inte alls samma klang som att ha rötter i småborgerligheten, eller?

Småborgerlig i motsats till högborgerlig, som frikyrklig i motsats till högkyrklig.

Eller är det så att just att det går en sorts vattendelare där, Sverige blev folkhem och småborgarna försvann! medan kontinenten förblev småborgerlig?

Svar emottages tacksamt!

Wednesday, February 13, 2008

Les feux d'automne

Höll verkligen på att virra bort mig totalt där ett tag. Frågan är dock ställd: Var ligger egentligen Sverige? Alla svar beaktas.

Nu tillbaka till Némirovsky (och civilsationen) och den sista i traven av hennes romaner som jag läser just nu.
Les feux d'automne, en berättelse som sträcker sig över en lång tid, börjar strax före första världskriget och redan där vill jag stanna en liten stund, för här finns något jag känner igen.
Småborgarna, småborgerligheten, här beskrivs den igen, samma småborgerlighet som jag minns från Maupassants noveller.
Två familjer står i centrum, generationerna är blandade, allt från barn och föräldrar till farföräldrar. Familjerna är vänner och tillbringar söndagarna tillsammans med enkla nöjen. Först en god lunch i den ena familjens lilla trånga matsal, mört kött, god efterrätt med grädde i. De små silverskedarna klingar mot assietterna då gästerna i tystnad äter upp det sista av den. Farmorn som gjort den är mäkta belåten.
Sedan prommenad på Champs Elysées dit man tar metron. Man hyr stolar och tittar på folk, en av damerna i sällskapet (änka) försörjer sig som modist och tecknar av de kända skådespelerskornas hattar i ett litet block.
Så dricker man varm choklad på en uteservering och tar metron tillbaka, lägger sig tidigt.

Paris.
En stad där gatorna är lugna och flickor lika säkra där som hemma i salongen, en stad där dessa småborgare bor vid trånga gator där fönstren är täckta av spetsgardiner och där det luktar matos i de trånga trapphusen.
Människorna låter sy om sina kläder. Klänningar och ytterrockar "accomoderas" fixas, för att följa modets växlingar innan de är utslitna.
Sparpengar är viktigt och de placeras på banken och i "ryska papper".
Salongen är liten också den och till kvällen ställs yngste sonens säng upp i den.
Genom kvällarna skär metrons gnisslande ljud, för den går just här ovan jord.
Och värderingarna: ärlighet, fromhet, sparsamhet och dygd.
Orden "jeune fille" som man fortfarande använder idag, får sin förklaring. En "jeune fille" är en oskyldig flicka. En "fille" tout court - är det inte.

Och så kommer då kriget och de unga männen försvinner och några kommer tillbaka och därefter är inget sig likt.
Men det kanske jag orkar berätta om en annan dag.

Tuesday, February 12, 2008

Norden

Så här står det om Nordeuropa i en fransk relativt nyutkommen barnatlas:
Nordeuropa består av Storbritannien, Irland, Island och de fyra nordiska länderna - Finland, Norge, Danmark och Sverige.
Engelska är det officiella språket i Storbritannien och Irland. De nordiska länderna har egna språk.

Och apropå klimatet:
De nordiska länderna har kallt och regnigt klimat, framför allt norrut. På Island och i de nordiska länderna är det natt hela dagarna på vintern och på sommaren är det dag dygnet runt.

Och ja, på ett ungefär är det här vad folk i allmänhet känner till, i bästa fall.

Fast med tanke på gårdagens diskussion, själv vet jag väldigt lite om de länder i Östeuropa som länge var stängda för inblick.
I min stockholmska barndom fanns ester både som arbetskamrater till mina föräldrar och som skolkamrater i gymnasiet. Grundskolan gick de i estniska skolan.
Senare stötte jag på dessa då vuxna barn, efter murens fall, då på arkitektkontor och de var ofta på väg till Estland för att jobba där, för att delta i olika återuppbyggnadsprojekt.
De som fascinerade mig var att barnen, som ofta aldrig ens hade varit i Estland, var så engagerade i landet och att de kunde språket.
En invandrargrupp väl medveten om sitt eget värde skulle man kunna säga. Men också, förstås, en flyktinggrupp ursprungligen, inte en del av arbetskraftsinvandringen.

Mina estniska bekanta köpte hus i Tallin då det blev möjligt, de tillbringar halva året där och andra halvan i Sverige, spenderar sina svenska pensioner i Estland.
För dem är nog faktiskt Sverige ett viktigt land, om man nu tänker efter.

Detta har inte mycket med franska romaner att göra. Medges.
Men man hamnar ju i frågor som man försöker hitta svar på.

Vad gäller Némirovsky läser jag just nu Les feux de l'automne, Höstbränder ungefär. En bok som berättar om första världskriget och dess konsekvenser i människors - världsbild? Nånting ditåt.
Jag tror inte att jag läst något om det här kriget sen jag gick i gymnasiet. Jag slås av hur lite jag vet och hur förskräckligt det måste ha varit, förstås.
Samtidigt finns ju minnena av det här. I min mans barndom fanns två hängivna gammelmostrar utöver farmor och mormor. Gammelmostrarna tillhörde de där två tredjedelarna av den generationen kvinnor som aldrig "blev gifta", fästmännen dog i kriget.

Kanske är Sverige så avlägset för att svenskarna helt enkelt delar så lite av de erfarenheter som trots allt, präglar resten av Europa. Erfarenheter som håller på att glömmas bort vartefter tiden går, men som ändå ligger kvar i djupare skikt i människor.

Eller som min svåger sa då han och några andra franska advokater hade åkt mellan Göteborg och Stockholm i bil:
"Vi kände oss väldigt ensamma."